I morse blev jag riktigt förvånad över mig själv. Vi var på promis, matte och jag, när de två böljande sädesfälten kom promenerande med sin husse. De är alltid så … snygga, dryga, välfriserade och lydiga. Jag brukar ropa lite till dem. ”Har’u fööööönat barret också?” Eller ”Hur mycket balsam går det åt egentligen?” Matte blir skitarg. Hon säger att affigaffighanihanihundar ser ut så där, att de inte gör sig till. Fan tro’t. Hur som helst, de kom och jag såg fram mot en kul ret-stund. Då drog matte igång kottleken?! Kotte – retas, kotte – retas? Döm om min förvåning när jag valde kotte?! Matte var jättestolt. Jag med. Sen körde vi dogparkour. Ja, det heter visst så, du minns, när man hoppar upp på saker, snurrar, balanserar och har sig. Vi gjorde ”apan” (fråga inte!), balanserade, satte tass här och där och jag skötte mig jättebra. Tills det kom en malle. Kände att vi var two-of-a-kind så jag hoppade upp på berget så jag skulle synas bra och sen skrek jag som Tarzan! ”A-iii-a-iii-a-iii-a-iii-a!” Tänkte att vi skulle leka lite. Det skulle vi inte. Nåja. På det hela taget en bra promenad.
När vi kom hem gick det inte längre. Jag kom vid slänten. Bang! Som en knytnäve i solar plexus (har vi solar plexus, vi vovvar?)! Löp löp löp löp löp…
Löp löp löp löp – vänta lite… Ska bara…
Å lite där med…
Mera löp löp löp löp – nejdå, jag har inte fastnat
På kvällen hämtade Syrran mig och vi stack på patrullhundslydnaden. Vad var det där? Löp löp löp löp… Jag var enda killen… Jag kunde mycket väl tänka mig att … Nähepp. Vi fick vara på andra sidan planen. Fast det var ganska kul. Det var det. När jag inte kände… löp löp löp löp…
Lö… Eh, Over and out
