Kategoriarkiv: Ur spår!

Långspår

Igår spårade vi lite, matte och jag. Jag var sååå duktig!

Så här gick spåret. Och jag.

Så här gick spåret. Och jag.

Matte hade satt små bitar av toapappersrullar med nummer på för att se hur långt det var. Den första fattade jag inte. ”Papper i skogen?! Nedskräpning!” tänkte jag. Men när jag susat förbi kände jag att det ju var matte som skräpat ner. Kunde inte vända just då men la det på minnet. På den andra var jag lite mer alert. ”Damen! Ni glömde visst något.” sa jag och slängde ut den på vägen. Matte blev så glad. Sen råkade jag kuta förbi några och så kom vi ner på stora vägen. Där kom en mamma och en pappa med en barnvagn. Jag kollade så att de inte hade nån kompis med (det hade de inte) och spårade vidare. Men de ville prata lite med matte, så jag tryckte på paus. (Oj! Säg inget! Matte vet inte att jag har en paus-funktion). När de gått fortsatte vi spåra. Det var lite på asfalt och lite i grus/gräs. Det tycker jag är kul. Jag hittade lite mer papper här och där. Några sa jag till om, andra tänkte jag att matte faktiskt får städa upp själv. Vi spårade in i skogen och jag tog upp en pappersbit till. Bet sönder den lite och bestämde att det fick banne mig bli den sista. Spåret gick genom skogen och i slutet låg… En helt ny pipboll! Jippie! Åh, vad det var roligt! Jag bar med mig den hem och så pep jag med den ute på altanen hela kvällen. A l l a på ön måste höra att Kommissarien segrat igen och vunnit den åtråvärda Pipbollen! Jajamensan.

Och nu har Syrran kommit hem, förresten, så i morgon blir det patrullhundträning igen. Patrullhund… Åh!

Over and out

Ps Matte ljög på Facebook igår och skrev att jag bara hittade tre apporter av tolv. Det är inte sant. Jag hade faktiskt med mig fem hem och en tuggade jag ju sönder. Så jag hittade dubbelt så många som hon sa och resten sket jag i. Så det så.

Alla små papperslappar på en rad. Nästan alla.

Alla små papperslappar på en rad. Nästan alla.

Ur spår!

Igår var sista gången på Uppletandekursen. Lottorottos husse hade lagt ett jättefint spår till mig, med grejer i och kul sak på slutet. Jag började spåra direkt. ”Undrar vad jag letar efter” hann jag tänka innan mina ben sprang iväg. Nåja, ”det är bäst att hänga på” sa jag till mig och matte.

Jag luktade här, jag luktade där och matte sa att jag hade virrat bort oss. Hon tog av min fina halsduk och vi gick tillbaka till där vi började. ”Skärp dig nu, Kommissarien” sa matte. Jag samlade ihop mig och mina ben. Sniff, sniff, sniff – här är nåt! Hittade första grejen. Sniff, sniff, sniff – en till! Tyvärr blev jag tvungen att kissa lite när jag hittade apport två och det kom lite på den. Jag hoppas att Lottorottos husse inte blir så ledsen. Sen fortsatte spåret. Det blev lite konstigt… Det luktade ju här… O c h därborta. Han hade ju gått därborta också? Fattade ingenting, men jag sprang glatt vidare. ”Njä” sa matte, ”Nu tror jag bestämt kommissarien är på villovägar”. Jag hade visst kommit in i kompisarnas rutor. (De fick köra sökruta medan jag letade på stort område.) Ja, fast i och för sig var det ju sant – han h a d e faktiskt gått där men det var inte till mig. Vi tog av fina halsduken igen – vad ska det vara bra för?! – och gick tillbaka till där jag hittat apport nummer två. Halsduk på och så letade jag på spåret igen. Tog matte på en lång skogstur, hittade en kompis, kollade på fåglar och letade lite smått. Matte suckade. Vi gick tillbaka… Ja, ni fattar. Då tänkte jag att vi får väl ge oss då, tog upp spåret, hämtade en apport till och visade var leksaken låg. ”Jatack, nu vill jag ha korv också” sa jag till matte. Vi gick tillbaka och då hittade matte en till apport. Hoppsan! Kommissarien hade missat lite.

Sen gick vi lite på planen, matte och jag. Vi gjorde ”Jag kan sitta fast mot ditt ben och se dig djuuuupt in i ögonen medan vi går och springer”. Det kallas ”fot”. Jag fick korv. Så gjorde vi ”jag kan gå förbi andra kompisar – på avstånd – utan att snacka med dem”. Det kallas ”Vi bryr oss inte”. Jag fick korv. Sen fick jag också göra en sökruta, som de andra gjort, även om jag redan kan dem. Lottorottos husse tog min kong och stack iväg hit och dit, upp och ner med den. ”Kom igen! Fortare!” ropade jag. ”Schhhh” sa matte. Det är kul att leta efter gömda grejer!

Sen sa vi tack och hej och så fick jag vila lite i bilen medan matte hängde med tvåbeningarna en stund. Det var bra, för jag blir jättetrött när vi jobbat så här. Efteråt alltså. Det är lätt att jobba och spåra men svårt att sköta sig och låta bli och snacka.

Over and out

En kilometer är tusen meter. Jättelångt.

Hänger med Syrran några dar. Inte alls dumt. Idag till exempel, idag åkte vi till klubben. Jag hittade ett spår som var oemotståndligt. Kände att Syrran gått där för två- eller kanske två och en halv timme sen. Jag fick på mig spåroutfit:en och på kommando var jag iväg! Först gick det upp. Där låg en sak. Sen gick det ner. Där låg en sak. Sen gick det upp. Där låg en sak och slutligen gick det ner igen. Där låg min bästa kong! Det var så jäkla långt och så jäkla kul! En gång till, Syrran?

Over and out

20140327-232732.jpg
M-spåret och en segerviss kommissarie