Matte läser en bok. Matte fnissar. Matte säger ”Jag har en ur-schäfer”. Jag fattar ingenting.

Han är stor och kraftig med vacker linjeföring och ett ädelt format huvud, fast och stark i konstitutionen, för ögat en ständig njutning. Hundens karaktär står i paritet med hans goda exteriör. Han visar underbar trohet mot sin husbonde och är uppmärksam på minsta vink, gentemot andra en hänsynslös herrenatur. Obändig i sin översvämmande livslust, överlåten till sig själv är han den galnaste ofogstiftare. Han är aldrig overksam, alltid i farten, godmodig mot oförargligt folk, men aldrig inställsam, en barnens clown och alltid förälskad. Han är överlycklig för all tid man ägnar honom och är då den fogligaste hund.

Det här var Tyska Schäferföreningens första stambokförda hane, Horand von Grafrath, beskriven av sin husse och föreningens grundare Max von Stephanitz i boken Schäfer (sid. 14). Matte säger att det kunde varit jag. Jag säger att jag vill ha ett ben.

Over and out