Kategoriarkiv: Viktig fakta

1-årsjubileum… och lite annat

Nu har vi haft varandra ett år, jag och familjen! (6 juni. Alla flaggade och var så glada att vi hade ettårsjubileum!) Jag tycker att det går riktigt bra. Jag har lärt dem det mesta en familj behöver veta, så nu börjar jag kunna slappna av lite. Jag har t.ex. lärt dem att jag är en tyske fåraherde.

Skulle bara frisera fårskrället lite

Skulle bara frisera fårskrället lite

Matte blev lite arg när jag tog bort lite ull från fåret, men det svettades faktiskt. Så var det.

Jag har lärt dem att jag vill ha bra spår också. Matte kör nån kilometer i alla fall nu. Det är bra.

Så här gick matte...

  Så här gick matte…

... och så här gick jag.

… och så här gick jag.

(Det kan ha varit tvärtom också, men på det hela taget gick vi likadant.)

Jag har lärt dom att jag gillar att hänga med valparna. Ibland har vi dem en och en. Då får man rycka in med de mest varierande sysslor.

Ja... Så blev man väl fotpallen Kalle igen

Ja… Så blev man väl fotpallen Kalle igen

Säg inget, men det är ganska mysigt faktiskt.

Närbild på fotpallen Kalle

Närbild på fotpallen Kalle

Ibland umgås vi med fyrbeningar. Det vill säga, matte umgås med dem (de s i t t e r på dem?! Fattar du?!) Till exempel de här.

Vi hälsade på en vit och en svart fyrbening

Vi hälsade på en vit och en svart fyrbening

Det är lite spännande att vara med fyrbeningarna. De verkar vänliga, men jag får liksom inte hälsa. Matte tror att de, fyrbeningarna alltså, inte fattar hundspråk.

Fast jag väntade utanför, jag.

Fast jag väntade utanför, jag.

Så det är lika bra att jag väntar i skuggan, under ett träd eller så. Och mycket, mycket långt bort från de läskiga, vita snörena som är runt fyrbeningarna! De gör skitont! När vi kommer till såna aktar jag mig jättemycket och går bakom matte. Nackdelen är att matte vet att jag faktiskt kan ”bakom!” nu… Får jobba lite på det.

Ja, sådär har vi det mest hela dagarna. Det är ju min fjärde familj – om jag inte räknar med där jag föddes vill säga, då är det min femte familj – och jag tycker att jag lyckats ganska bra. Jag tror att jag behåller dem.

Over and out

 

Jag är en urschäfer

Matte läser en bok. Matte fnissar. Matte säger ”Jag har en ur-schäfer”. Jag fattar ingenting.

Han är stor och kraftig med vacker linjeföring och ett ädelt format huvud, fast och stark i konstitutionen, för ögat en ständig njutning. Hundens karaktär står i paritet med hans goda exteriör. Han visar underbar trohet mot sin husbonde och är uppmärksam på minsta vink, gentemot andra en hänsynslös herrenatur. Obändig i sin översvämmande livslust, överlåten till sig själv är han den galnaste ofogstiftare. Han är aldrig overksam, alltid i farten, godmodig mot oförargligt folk, men aldrig inställsam, en barnens clown och alltid förälskad. Han är överlycklig för all tid man ägnar honom och är då den fogligaste hund.

Det här var Tyska Schäferföreningens första stambokförda hane, Horand von Grafrath, beskriven av sin husse och föreningens grundare Max von Stephanitz i boken Schäfer (sid. 14). Matte säger att det kunde varit jag. Jag säger att jag vill ha ett ben.

Over and out