Igår var det patrullhundträning igen. Vi var hur många som helst och vi samlades som vanligt på Stridsskolan. (Ja, eller hur? Stridsskolan! Det namnet förpliktar. Fast man får inte strida när man är hund, såklart. Då får man skäll.)
Vi började med den där obegripliga övningen. Alla hundar och våra tvåbeningar går ut i en stor, stor ruta i skogen. Det ligger grejer både här och där. Jag anstränger mig som 17 för att hitta de grejerna som just mina tvåbeningar lagt ut och går elegant förbi alla andra. Syrran suckar. Jag vet inte riktigt varför. Men jag kunde inte låta bli att ta med en liten skruvmejsel som inte var vår. Då blev Syrran så glad, så glad. Hm… Man kanske s k a sno? Ja, inte vet jag, som sagt.
Sen var det bilen. I eeeevigheter! Matte och Syrran var borta så länge att jag trodde de gått vilse. Men de hade preppagrejerna med sig så jag gissade att det skulle bli kul. Hur som helst ropade jag efter dem ”Var inte borta så länge!” och ”Gå inte vilse! Jag kan inte öppna grinden till bilen själv! Glöm inte det!” ”Schhh…” väste både Syrran och matte. *vänta* *vänta* *vänta* Nu kommer de! På med spårselet och Ja! Min bästa! Vi skulle spåra! Ha ha! Över stock och sten och tillbaka. De hade lagt ett ”Hur långt orkar en Kommissarie spåra?”-spår. Syrran och jag har ju kört 1 km tidigare så nyaChefen sa ”Gå 1 km i terräng men följ vägen. Vid 1 km går ni över på andra sidan och så går ni tillbaka. Då ser ni v a r någonstans han inte orkar längre, och då är det bara att bryta och ta vägen tillbaka.” Ungefär. Sagt och gjort – 20 apporter, en var 100ade meter, la de ut, fegisarna. ”Spår!” Ja det kan du hoppa opp och sätta dig på! Som jag spårade! Vid 1000 meter fick jag en slurk finvatten (inte dikesvatten som brukar förfriska mig med alltså). ”Paus?” frågade Syrran. ”Är du galen?!” svarade jag. Vi fortsatte över vägen. Efter ca ytterligare 400 meter var jag lite varm och la mig en minut i ett träsk, samtidigt som jag tog mig lite vatten igen. ”Paus?” frågade Syrran igen. ”Är du galen?!” svarade jag min vana trogen. Ja, sådär höll vi på. Till sist hittade jag den. Min kong! Jag var framme! Kommissarien hade gjort det igen, och fanns det krafter kvar? Jo du. Fast det var lite skönt att sträcka ut i bilen.
Så här gick spåret
Så här gick matte. Men hon fubbade på vägen ett par gånger
Vi körde vidare till ÅSA. Ja, Återsamlingen alltså. Där var det väntan igen. Under tiden gjorde Syrran, jag och en trevlig tjej det där otäcka… Passivi… Äsch, ni vet. Sen var det dags att använda öronen. Vi satte oss ner. ”Pass på!” sa Syrran. Åh, vad det är spännande! Jag passade på och passade på. Det var massor med ljud men inget som lät rätt. Jo! Vänta… Måste lyssna igen! Tur att jag har schäferöron som kan bli som lurar. Jodå, där… DÄR!! Kom igen nu! Det är figgar i buskarna här, Syrran! Jag drog fram henne genom terrängen och… ”Tjena killar. Ligger ni här och vilar?” frågade jag artigt och drog i en kamprulle de hade beväpnat sig med. Sen åkte vi hem. Typ.
Det är så kul att träna! Tjänstehund… Åh…
Over and out
