När matte kom från jobbet sa hon till husse att ”Han måste få jobba lite”. Ja, då kan man ju misstänka att det inte är husse hon pratar om, eller hur? Vi stack ner till klubben och tvåbeningarna försvann i flock. Ja, där satt jag i bilen och bara väntade. Nere på plan var det små ulliga, gulliga valpar (tror jag) som tufflade omkring. Och där satt jag i bilen och bara väntade. Det gick folk och kompisar förbi. Och där satt jag i bilen och bara väntade. (Fast jag gillar att sitta i bilen och kolla. Häromdagen var matte lite galen – hon är det med jämna mellanrum… nån timme emellan eller så – för bilen var liksom platt om tassen. Ena tassen. Då fick vi åka till ett ställe som hissade upp bilen och bytte skor på den. Det var många killar som hjälptes åt att byta, och de hoppade in och ut ur bilen och hämtade och lämnade bilens dojjor. ”Men du, vad lugn och fin din hund är i bilen fast vi kommer in!” sa en kille glatt överraskad. Matte sken som en sol och var inte fullt så galen. Just då. Nå, åter till gårdagen.) Så småningom kom de. De öppnade bakdörrarna och då kände jag det! Löp löp löp löp löp löp löp…
M: Kommissarien! Kom igen nu. Du berättar en grej.
K: Visst ja. Förlåt. Kom bara att tänka på… löp löp löp löp löp
M: K o m m i s s a r i e n!
K: Oj! Nu hände det igen. Ja, det är lite svårt att hålla fokus i vissa sammanhang. Så jag for omkring som en slingebult sa matte. Vi försökte spåra men jag hade så himla bråttom att jag bara markerade apporterna snabbt, snabbt och sen kutade jag vidare. Kanske stod hon vid slutet? Vaddå Inte markerade?! Gjorde jag visst! Husse var bara lite skumögd och såg inte. Och jag hittade ju min boll där på slutet. Det måste ju varit det viktigaste?

Okej, sammanfattningsvis var det inte mitt bästa spår. Vet inte om det berodde på spårläggaren eller hundföraren. Jag var i mitt esse hur som helst. Och matte… blev galen. På oss killar. Fruntimmer!

Over and out