Det är svårt att hålla jämn nivå. Jag försöker verkligen skärpa mig och göra som jag ska… men ibland bara går det inte! Just nu går det inte till exempel. I måndags försökte jag hela dagen när jag var med Syrran. Det gick så bra. Jag var som en vanlig hund sa Syrran, vad hon nu menade med det.

Igår jobbade vi hemma, matte och jag. Det var j ä t t e t r å k i g t som vanligt. Matte mutade mig med ett spel, där man gömmer gobitar under runda klossar och så ska jag lyfta på klossarna för att få i det här fallet yttepyttesmå köttbullsbitar. (Jag föreslog en hel köttbulle under varje kloss, men matte sa att nio köttbullar på en spelomgång var alldeles för mycket. Hm.) Jag kan lyfta klossarna och slänga dem åt helsefyr på ingen tid alls. Matte försökte jobba de tre sekunderna det tog mig att äta upp köttbullebitarna. Jag tyckte att hon var lite ouppmärksam en gång, så då la jag en kloss i hennes knä. Hon sken upp och vips hade vi en ny lek. Matte sa ”hämta klossen”, jag hämtade klossen, matte tjöt ”Bravo!!!” och gav mig… köttbullebitar. Lättförtjänta bitar må jag säga. Jag menar, det var ju inte så stor ansträngning – om hon bara säger vad hon vill fixar jag. Men jag höll god min och åt köttbullar till middag.

Se med vilken schvung jag slänger klossarna!

Sen var det dags för den där kursen. Ly… vad den nu hette. Då hade jag fått nog av att vara ”vanlig hund”. Alltså, det gick bara inte! På planen bredvid var det kompisar som skällde och hoppade och energin var skyhög. Det gjorde nåt som hette IPO. Fatta vilken fart och fläkt det var där! ”JAG VILL VARA MED ER!!!” ropade jag. ”HALLÅ! HÄMTA MIG FRÅN DE HÄR SÄLLSKAPSDJUREN! JAG KAN JOBBA! JAG KAN HÄNGA I ARMARNA! JAG KAN JAGA FULINGARNA ”. I en och en halv timme ropade jag men ingen kom. Jag var fast med sällskapsdjuren. Syrran var … inte imponerad. Men ni fattar. Det g i c k bara inte.

Idag gick det inte heller. Hela tiden i alla fall. Matte och jag stack till klubben och det var så roligt Kanske var de kvar, kompisarna som körde IPO? Jag slängde mig ur bilen. Matte slängde in mig igen. Aj då. Visst ja. Man måste vänta. Jag väntade allt jag kunde. Fem sekunder. Sen gjorde vi samma sak igen. Suck. När jag väl kom ur höll jag mig. Fem sekunder. Sen var jag tvungen att springa till en luktfläck. Fort, så den inte försvann. Matte for som en vante efter, ha ha ha… Eh… ja, förlåt. Det var inte meningen. Sen kom en skitful liten hund. ”Har du glömt att kamma dig, HA HA HA!” var jag tvungen att säga. ”Du ser ju ut som en liten ovårdad råtta! Se på mig, mig mig! JAG är snygg, jag!” Behöver jag säga att jag åkte in i bilen igen? Sen blev matte förvandlad. Hon blev en… militär tror jag. Jag var skiträdd! ”Matte! Kom tillbaka” viskade jag med liten röst. Jag gjorde precis som hon sa. Efter en liten stund blev hon som vanligt igen, men jäklar vad skraj jag var ett tag! Det var inget snack – jag t ä n k t e inte ens på att göra nåt annat än det hon sa. Tur att det gick över :-). Jag fick ett spår som jag rusade genom – var ju tvungen att springa bort det läskiga. Sen gjorde vi miniruta och så sa jag till att hon tappat grejer här och där. Jag tror att vi är vänner igen. Som tur var har Syrran hämtat mig igen. Jag ska bo där några dagar. H o n blir ingen militär i alla fall. Tror jag. Hoppas jag. Håll tummarna!

Over and out