Långspår

Igår spårade vi lite, matte och jag. Jag var sååå duktig!

Så här gick spåret. Och jag.

Så här gick spåret. Och jag.

Matte hade satt små bitar av toapappersrullar med nummer på för att se hur långt det var. Den första fattade jag inte. ”Papper i skogen?! Nedskräpning!” tänkte jag. Men när jag susat förbi kände jag att det ju var matte som skräpat ner. Kunde inte vända just då men la det på minnet. På den andra var jag lite mer alert. ”Damen! Ni glömde visst något.” sa jag och slängde ut den på vägen. Matte blev så glad. Sen råkade jag kuta förbi några och så kom vi ner på stora vägen. Där kom en mamma och en pappa med en barnvagn. Jag kollade så att de inte hade nån kompis med (det hade de inte) och spårade vidare. Men de ville prata lite med matte, så jag tryckte på paus. (Oj! Säg inget! Matte vet inte att jag har en paus-funktion). När de gått fortsatte vi spåra. Det var lite på asfalt och lite i grus/gräs. Det tycker jag är kul. Jag hittade lite mer papper här och där. Några sa jag till om, andra tänkte jag att matte faktiskt får städa upp själv. Vi spårade in i skogen och jag tog upp en pappersbit till. Bet sönder den lite och bestämde att det fick banne mig bli den sista. Spåret gick genom skogen och i slutet låg… En helt ny pipboll! Jippie! Åh, vad det var roligt! Jag bar med mig den hem och så pep jag med den ute på altanen hela kvällen. A l l a på ön måste höra att Kommissarien segrat igen och vunnit den åtråvärda Pipbollen! Jajamensan.

Och nu har Syrran kommit hem, förresten, så i morgon blir det patrullhundträning igen. Patrullhund… Åh!

Over and out

Ps Matte ljög på Facebook igår och skrev att jag bara hittade tre apporter av tolv. Det är inte sant. Jag hade faktiskt med mig fem hem och en tuggade jag ju sönder. Så jag hittade dubbelt så många som hon sa och resten sket jag i. Så det så.

Alla små papperslappar på en rad. Nästan alla.

Alla små papperslappar på en rad. Nästan alla.

Kommentera