Igår var sista gången på Uppletandekursen. Lottorottos husse hade lagt ett jättefint spår till mig, med grejer i och kul sak på slutet. Jag började spåra direkt. ”Undrar vad jag letar efter” hann jag tänka innan mina ben sprang iväg. Nåja, ”det är bäst att hänga på” sa jag till mig och matte.

Jag luktade här, jag luktade där och matte sa att jag hade virrat bort oss. Hon tog av min fina halsduk och vi gick tillbaka till där vi började. ”Skärp dig nu, Kommissarien” sa matte. Jag samlade ihop mig och mina ben. Sniff, sniff, sniff – här är nåt! Hittade första grejen. Sniff, sniff, sniff – en till! Tyvärr blev jag tvungen att kissa lite när jag hittade apport två och det kom lite på den. Jag hoppas att Lottorottos husse inte blir så ledsen. Sen fortsatte spåret. Det blev lite konstigt… Det luktade ju här… O c h därborta. Han hade ju gått därborta också? Fattade ingenting, men jag sprang glatt vidare. ”Njä” sa matte, ”Nu tror jag bestämt kommissarien är på villovägar”. Jag hade visst kommit in i kompisarnas rutor. (De fick köra sökruta medan jag letade på stort område.) Ja, fast i och för sig var det ju sant – han h a d e faktiskt gått där men det var inte till mig. Vi tog av fina halsduken igen – vad ska det vara bra för?! – och gick tillbaka till där jag hittat apport nummer två. Halsduk på och så letade jag på spåret igen. Tog matte på en lång skogstur, hittade en kompis, kollade på fåglar och letade lite smått. Matte suckade. Vi gick tillbaka… Ja, ni fattar. Då tänkte jag att vi får väl ge oss då, tog upp spåret, hämtade en apport till och visade var leksaken låg. ”Jatack, nu vill jag ha korv också” sa jag till matte. Vi gick tillbaka och då hittade matte en till apport. Hoppsan! Kommissarien hade missat lite.

Sen gick vi lite på planen, matte och jag. Vi gjorde ”Jag kan sitta fast mot ditt ben och se dig djuuuupt in i ögonen medan vi går och springer”. Det kallas ”fot”. Jag fick korv. Så gjorde vi ”jag kan gå förbi andra kompisar – på avstånd – utan att snacka med dem”. Det kallas ”Vi bryr oss inte”. Jag fick korv. Sen fick jag också göra en sökruta, som de andra gjort, även om jag redan kan dem. Lottorottos husse tog min kong och stack iväg hit och dit, upp och ner med den. ”Kom igen! Fortare!” ropade jag. ”Schhhh” sa matte. Det är kul att leta efter gömda grejer!

Sen sa vi tack och hej och så fick jag vila lite i bilen medan matte hängde med tvåbeningarna en stund. Det var bra, för jag blir jättetrött när vi jobbat så här. Efteråt alltså. Det är lätt att jobba och spåra men svårt att sköta sig och låta bli och snacka.

Over and out