Så småningom blev det bättre…

När jag hade suckat och pustat en hel förmiddag gav hon sig, matte. Vi stack ner till… Klubben! Jippie! Äntligen nåt kul! Orangea snöret åkte på och vi körde ett spår. Jag måste säga att hon bättrat sig – tack snygga Cs husse för spårcoachningen. Det kunde ju bara bli bättre. Jag visste ju såklart vart jag skulle men det var ändå kul att se att matte blev så glad. Tills jag passerade bollen i 180. Jamen det var jättekort spår så jag tänkte bara ta en extra lov. Inget att bråka om lixom.

Sen blev det jobb igen. Suck. Tråååååkigt. Men vid halv sex-svepet blev det road trip. Jag tyckte att jag kände igen vägen. Hm… Skarp högersväng, växla ner, lätt åt vänster, och slutligen 90 grader in på… den lilla rödhårigas stallplan. Ja! Kul! Matte öppnar, jag skuttar ut men… Det är ju helt nermörkt?! Näe. Och så duggade det. Och så hade jag fel boll. Och så var den lilla rödhåriga för på. Och så skulle de hämta de stora fyrbeningarna som jag måste akta mig för. Och så… så var det lerigt och matte gick in i fyrbeningens hus och jag … Näe. Det var faktiskt i n t e kul! ”Jag vill åka hem! Jag vill åka hem! Jag vill åka hem! Jag vill åka hem!” sa jag lite diskret. Då fick jag i alla fall lägga mig i bilen medan matte och långa håret satte sig på varelserna. Där låg jag och surade lite. Sen kom hälften av resten av stallstyrkan. Hon, den blonda som jag gillar så mycket! Matte klev av fyrbeningen och gav mig äntligen lite uppmärksamhet. Sen tiggde vi till oss kvällsfika inne hos den lilla rödhåriga. Ja se, nu började det likna nåt! Varmt, torrt och civiliserat. Leksaker. Som man kan ha sönder. På det hela taget var det helt okej. Undrar vad jag kan få henne att göra i morgon?

Natti natti och Over and out

En reaktion på “Så småningom blev det bättre…

Kommentera