Stereokottar och märgben

I morse patrullerade vi av skogen, matte och jag. Lilla valpen var kvar inne och tittade på tv. Han ville inte följa med. Konstigt?!
Hur som helst, matte har hittat på en ny lek – stereokottar. Det är jättesvårt och jättekul. Det går till så att matte tar upp tvåkottar (jag får i n t e ta dem från hennes hand. Då blir hon skitarg) och säger ”Sida” till mig. Då ska jag sitta vid hennes ben och så måste jag stanna där. Sen kastar hon först den ena kotten åt ena hållet och sen den andra kotten åt andra hållet. Jag måste fortfarande sitta kvar. Sen ska jag titta i hennes ögon (vad är det med tvåbeningar? Varför ska man glo på varandra sådär? Det får jag ju inte göra på andra hundar. Fattar ingenting?!) och sen säger hon ”Leta!”. Eller säger och säger… Jag ser att hon kommer att säga det om en sekund eller två så jag tar det som kommando. Gissa att det är svårt! Både att välja vilken kotte jag ska leta efter först och sen komma ihåg var den kotten jag inte valde ligger. Men jag klarar det nästan alltid eftersom jag är så himla bra.

Sen kör vi ”Balans!” på stora stenar.

20140329-103143.jpg
Kommissarien visar prov på sin utomordentliga balans och kroppsmedvetenhet. Eller nåt…

Matte säger ”Balans!” och jag hoppar upp på närmsta, stora föremål. Här en sten. Sen säger matte ”Bra! Balans!” och pekar på stenen bredvid. Jag hoppar ner från sten 1 och upp på sten 2. Så gör vi det där ett par gånger. Imorse produktutvecklade jag. Eller körde lite lean – jag rationaliserade bort ett moment. Jag hoppade direkt från sten 1 till sten 2 utan att passera marken. Matte blev mycket imponerad. Ja, vad ska man göra när man är så smart som jag?

Väl hemma var det frukost och sen fika. Valpen fick Ballerinakex och jag fick ett märgben. Jag tog ut det på altanen, för såna här fina vårdagar ska man väl ändå vara ute?

20140329-103512.jpg
Kommissarien fikar ute

Så vad väntar ni på? Ut med er! Hopp och lek och…

Over and out

2 reaktion på “Stereokottar och märgben

    1. Kommissarien Inläggsförfattare

      Jaa! Fast det var trist att jag inte kunde hälsa på fyrbeningarna när ni satt på dem, du och Flickan med ljusa håret. Jag tänker att man ska va vän med alla i flocken. Och jag ville så gärna följa med när sprang så där fort, fort. Jag kan fort! Matte sa att jag inte får tjuta efter fyrbeningarna. Men det går ju inte att låta bli! Förlåt, stora svarta fyrbeningen för att du blev lite rädd… Vi försöker en annan dag igen. Ok?

      Svara

Kommentera