Patrullhund

Idag packade matte ryggsäcken med massa saker och satte på sig ”varma och oömma kläder”. Det måste betyda nåt? Vi hoppade in i bilen och åkte till… Ja! Det där stället där man träffar alla andra hundar som jobbar! Åh! Det var träning igen!

Först fick jag inspekteras. Jag sniffade igenom en skara människor som bara stod – fast i ärlighetens namn sniffade jag mest igenom marken där det gått ett helt gäng med hundar. Sen lämnade matte över snöret till en ny flicka, ljushåringen. Hon gick med mig en sväng, sen ville hon nog se hur en schäfer ska se ut så hon tittade på mina fina tänder, kollade i mina öron och klämde och kände både här och där. Mmm… Lite mer till höger, tack, sa jag. Så tog hon fram … en kamprulle! Ha ha! Den är ju min sa jag och visade hur smart jag är – och drog ner henne i diket. Två gånger. Sen fick jag rullen för mig själv.

Så fick jag göra lite minisök och det var ju måttligt spännande – det kom två tjejer i tjänst över ängen och det var mer spännande. Men jag gjorde mitt jobb, det gjorde jag. Och sneglade efter ljushåringen och tjejerna. ”Koncentration!” utbrast matte. Ja, ja, sa jag.

Sen var det dags att hitta folk. Vi gick till plåtburksstället och jag visade chefen alla ställen där matte varit inne och sen hittade jag ljushåringen! De hade stoppat in henne i en plåtburk och hon var alldeles tyst. Hon hade min boll! Det var jättekul.

Slutligen gick vi ner på ängen. Där hade ljushåringen lagt ett fint litet spår åt mig. Med en massa godis i. Bra, det var dags för lite snacks tyckte jag. Funderade ett tag på att ta spången över till andra ängen där matte verkade ha lagt ett spår men det var visst inte för mig.

När vi var klara var det dags att fika. För tvåbeningarna alltså. Vi andra skulle sitta fast i varsitt träd?! Först väntade jag sådär som jag gör när Syrran hämtar ena valpen på hans jobb, men sen blev det faktiskt lite trist. Det kom fem andra kompisar som satt fast i varsitt träd och jag försökte ordna en trevlig fikapaus för oss med. Ingen av dem ville snacka med mig. Fast jag försökte och försökte. Det kom lite tvåbeningar med godis och klappar när jag var tyst och tjurade, vad nu det skulle vara bra för, men när jag sjöng julsånger och bjöd upp tittade alla bara åt ett annat håll. Jag har en del att lära dem.

Hoppas vi ska ses snart igen!

Over and out

20131215-002543.jpg
Smaskens sa Kommissarien
Foto och rättigheter: Pilapix

Kommentera