Så kom den. Helgen H, eller Dagarna D då om det ska vara noga. Det har varit certprov i helgen. Det är ju det vi har jobbat för ett helt år, Syrran och jag! Nu gällde det – skulle det gå vägen, skulle vi bli ett patrullhundekipage?

Det var j ä t t e m y c k e t väntan. Det är jag inte så bra på. I ärlighetens namn är jag skitdålig på att vänta. Det ångade av spänning och nervositet. Jag är skitdålig på spänning och nervositet.

Första momentet var spåret. DET är jag jättebra på. Det var 1500 meter långt och de hade tappat tre grejer i spåret. Jag gick ut hårt och ökade. Jag hittade alla tappade saker och en liten grej som låg i slutet också.

När man hittat allt får man joxa med trasan. Ja, leka med bollen alltså. Det är belöningen. Och springa! Se så fint en schäfer galopperar! En lite långsammare film för er som kanske inte hinner med i min vanliga takt.

Men sen var det basen igen :-(. Syrran fick inte vara med mig där. Alla var nervösa och stressade. Jag är inte bra på nervös och stressad. Ja, jag spelade kanske över lite. Det kan hända. Men det var bara för att det var så konstigt. Så brukar det faktiskt inte vara.

På natten skulle vi ha det där andra trista. Fast bevakning. Man ska bara sitta och sitta. Vara tyst. Markera diskret. Jag är inte bra på att vara tyst. Jag är skitbra på att markera men inte diskret. Syrran hade varit borta 1000 år. Det kliade på benet. När jag blir stressad kliar det faktiskt jättemycket och när man kliar med tänderna måste man faktiskt beklaga sig. Sorry, men det går inte att vara tyst. Jag berättade att det var tre konstigheter i skogen, men sen skulle jag gå och lägga mig igen?! Utan Syrran?! Nej, där tyckte jag faktiskt att det var nog.

Jamen du ser! Skulle du vilja ligga där, ensam i skogen i en liten låda med en massa nervösa hundar omkring dig, va? Va?! Nej just det. Ja, jag kanske gick lite till överdrift igen. Nej, jag ska inte ha sönder vattenskålen nåt mer, men… Ja… Det var svårt. Och ingen hade läst upp för mig att hundar som röjer i basen blir diskade.

Idag skulle vi ha patrullstig. Jag är bra på patrullstig. Men efter en sån där natt behöver man faktiskt få prata av sig. Det behöver man. Jag markerade alla som var i skogen, men kunde inte låt bli att beklaga mig. Sen skulle man vänta igen. Vänta… Jag är faktiskt en brukshund. Inte en vänthund. VInthund…? Nåja.

Ja… Så gick det som det gick. Jag klarade alla moment, men kan inte hålla truten. Det blev kvarsittning. Och nu måste jag öva massor! På skittråkiga saker alltså, som att hålla tyst och ligga still. Jag som trodde det här med patrullhund skulle vara kul. Nej, nu är jag skeptisk… Patrullhund… Äh…

Over and out.

Ja ja ja. Vi ska certa en gång till. Lite senare, då. Och nästa inlägg blir mycket roligare för då ska matte berätta om genrepet som jag var jättebra på. Och om när Snygga C var hos oss och… Ja, lite kappkörning typ. Mycket roligare!