Det började kalasbra. Vi skulle gå ut ur porten när det kom två snygga rottisar utanför som jag aldrig sett förut. ”TJENA!” ropade jag. ”Schhhh” väste matte. Jag fick lite av vad matte brukar kalla Tourettes och blev tvungen att ropa ”TJENA! TJEEEENA! TJEEEEEEEENA!! TJEEEEEEENA!!!” ”Nämen vad bra” sa matte. ”Nu är hela kvarteret vakna.” Jag tror att hon var lite sur eller nåt. Men vet ni vad kul det ekar i en trappuppgång?! Prova själv, vettja!

Efter det här var jag pigg och glad, pigg och glad. Vi kom ner på stora ängen och vad kom väl där? Två harar! De såg inte mig så de kom skuttandes sådär kul. Jag skuttade också och ropade lite ”HEJ HARARNA! HEJ HARARNA! HEJ HARARNA!” men då blev de först alldeles stela och sen vände de. Jag fick inte hoppa med.

Jag kände nog att matte inte var så nöjd, så jag vände mig till henne och sa ”Fiiiiiin matte, duktig matte”. Då blev hon lite gladare. Sen spårade jag igenom våra förorter. Det hade inte hänt speciellt mycket under natten. Det var något skumt i lilla skogen, så där kunde jag i n t e hålla koll på matte. Hon fick faktiskt klara sig själv. Men vi kom aldrig ikapp vad det nu var som var skumt, för matten hängde inte med i tempot utan sinkade mig hela tiden. Ja, ja, hon får skylla sig själv att vi inte tog dem på bar gärning. Eller nåt.

Jag insåg att jag försummat lilla matten så resten av promenaden smörade jag. Nästan hela tiden. Då får man smaka av matsäcken matte alltid har i fickorna. Bra va? Hur var din morgonpromenad?

Over and out