Korad tjh (ptrh) Krogstorps Kallax
20 december 2011 – 31 maj 2023
Alla sagor har ett slut, så även den om kommissarie Kallax. In i det sista var han den galna, knasiga, roliga, envisa, energiska och fantastiska hunden men kroppen, den skröpliga, gav upp. Vi hade ju lovat honom att han skulle få gå med värdighet, innan det blev för ont eller akut. 31 maj kom den dagen. Men vilken resa vi haft tillsammans!
Början
Han kom som ett yrväder på Sveriges nationaldag 2013. Då hade vi inte en aning om vad vi gett oss in på! Efter det blev inget sig likt.
Han skulle blivit polis, men räckte inte hela vägen fram. Det var så vi möttes.
Jobb
Så småningom förstod vi att den här hunden var ämnat för något mer än att ”bara” vara brukshund. Han utbildades till patrullhund i nationella skyddsstyrkorna, hemvärnet. Där försvarade han både fosterlandet och fostervattnet. Sällan har man skådat en sån arbetsmoral! Skulle han tappa en tass hade han fortsatt på de tre som var kvar. Plikten framför allt!
Men han jobbade inte bara i det gröna. Han var ju hundersköterska också ibland.
Inte bara jobb, men inte gärna utan
Om man har en sån där skalle som Kallax hade räcker det inte med lite jobb. Man måste få jobba alla dagar. Patrullhunderi och hundersköterskejobb i all ära, men det var bara att putta på med annat också. Det blev bruksträning, kurser, dog parkour, rallylydnad, nosework, specialsök och viltspår. Även om Kallax inte alltid hamnade på pallplats deltog han med liv och lust (och med lätt utslitna mattor till följd).
Kompisar
Andra hundar var inte riktigt Kallax melodi. De var mest störande moment som skulle sättas på plats. Men han hade sina tjejjor. Och brorsan! Och så den där FM Nyx som skulle bli hans ersättare.
Familjehunden
Även om man är en jobbande schäfer finns det annat här i livet. Kallax var en superbra familjehund. Han trivdes som fisken i vatten när han fick vara mitt i en klunga av stökiga, brötiga barn, eller i knäet på någon han beslutade var honom värdig. Och han hängde med på allt tok man hittade på.
Kändishunden
Så snygg som Kallax var fick han vara med som fotomodell i 100hundkolls aktiveringslek. Så fina bilder.
Apropå fina bilder tog Pilapix (Anette Holmberg) en hel serie fantastiska bilder! En av dem finns till och med på en varningsskylt.
Inte bara dans på rosor
Kallax var dynamit i en lite svekfull kropp. Han hade artros, spondylos, pålagringar, allergier och hudproblem. Vi har nog provat alla allergibehandlingar som funnits, vi har bidragit till import av nya mediciner och stått beredda att åka utomlands för att få tillgång till det bästa. Han är röntgad, klämd på och rehabad framlänges och baklänges.
Att gå till veterinären med Kallax var… en upplevelse. Väntrummen var alltid värst. Det skulle muttras, tjoas och mätas med allt annat som kunde vara där samtidigt. Väl inne på mottagningsrummet gick han med på det mesta men förklarade tydligt (ljudligt) att det inte var på hans villkor. Många var gångerna när personalen stod utanför dörren och skrattade så tårarna trillade. ”Åh. Det är en schäfer i huset!” sa de. Dramaqueen men aldrig dum. Aldrig.
Att bli en farbrorhund
Men tiden har sin gång och åldern tar ut sin rätt. Kallax började vilja ligga i sängen, vara nära, vila mer och gosa. Skiftade från svart till grå, blev luggsliten och alldeles, alldeles underbar. (Nej, den där galenpanna-hjärnan ändrades inte! Han ville fortfarande lika mycket.)
Slutet – ett värdigt slut
Så kom dagen. Dags att ta farväl. Det gjordes på det allra mest hedervärda sätt. Kallax fick gå över regnbågsbron tass i tass med sin stridspartner sen alla år. Först fick de delta på riggad övning där alla var grönklädda och de gjorde alla moment som en patrullhund gör.
Genomarbetade och trötta togs det farväl med sina mattar/hundförare bredvid, och de somnade in lugnt och fint. Två trofasta soldater gick vidare tillsammans. Och som av en händelse sköt försvaret två långa, rejäla skottsalvor ute på Muskö just vid det klockslag deras hjärtan slutade slå. Sorgligt, vackert och värdigt.
Tack för allt, älskade hund!
