Idag stack både Syrran och Storbrorsan och jag till skogs. Syrran slängde in bästa bollen i ett riktigt bröte och när jag väl letat upp den – man f å r inte tappa bort viktiga saker så där! – var Storbrorsan borta?! Det var okej sa Syrran och vi drog iväg själva. Ja ja, han hade väl gått till skolan eller nåt. Det brukar valparna ha gjort när de försvinner. (Nej. Jag gillar i n t e att de försvinner sådär. Eller att de cyklar när vi är ute tillsammans. Ett otyg är det att flocken inte rör sig ihop i samma takt! Med mig först. Men jag får inte tjoa eller bry mig om det så jag låtsas att jag inte gör det heller.)

Efter en stund sätter vi oss på stigen, Syrran kopplar om och…. JAAA! Hon säger’t! ”Pass på” säger hon. Å! Det är det bästa! Jag skärper alla sinnen, spetsar öronen så mycket det går och sen börjar det. ”Före.” Sniff sniff. Vem där? Lyssna. Går någon i skogen? Vartåt? Vem? Å, jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Då! Där! Upp med nosen och … jodå! DÄR, SYRRAN!!! DÄR ÄR DET NÅN!!! KOM! KOM! Jag måste hjälpa tvåbeningarna in i terrängen och efter en stund ropar hon ”Hund kommer!” och så får jag jobba på egen hand. ”Hallå, hallå Storbrorsan :-). Ligger du här och gömmer dig?” Såklart att jag hittade honom. (Jag vill att hon ska ropa sådär som nästanChefen gör också. ”Försvarsmakten! Hund kommer!” typ. Det känns… stort och viktigt. Snart kanske?)

Efter det hade vi bara kul, drog träd (aha! Nu fattar jag kanske lite vad du menar när du bär ved, Brorsan…!) och hade balansgång på en stock och sånt.


Timber!


Brukar köra balans på sten men det funkar på stock med
Efter såna här äventyr behöver till och med en liten kommissarie knoppa.


Kommissarie Rosenknopp

Nu är vi ute på ön igen, matte, lill-valpen och jag. Vi eldar, kollar på tv och äter godis. Fredagsmys!

Over and out