Kategoriarkiv: Fail

Inte hela vägen fram…

Så kom den. Helgen H, eller Dagarna D då om det ska vara noga. Det har varit certprov i helgen. Det är ju det vi har jobbat för ett helt år, Syrran och jag! Nu gällde det – skulle det gå vägen, skulle vi bli ett patrullhundekipage?

Det var j ä t t e m y c k e t väntan. Det är jag inte så bra på. I ärlighetens namn är jag skitdålig på att vänta. Det ångade av spänning och nervositet. Jag är skitdålig på spänning och nervositet.

Första momentet var spåret. DET är jag jättebra på. Det var 1500 meter långt och de hade tappat tre grejer i spåret. Jag gick ut hårt och ökade. Jag hittade alla tappade saker och en liten grej som låg i slutet också.

Belöningen!

När man hittat allt får man joxa med trasan. Ja, leka med bollen alltså. Det är belöningen. Och springa! Se så fint en schäfer galopperar! En lite långsammare film för er som kanske inte hinner med i min vanliga takt.

Men sen var det basen igen :-(. Syrran fick inte vara med mig där. Alla var nervösa och stressade. Jag är inte bra på nervös och stressad. Ja, jag spelade kanske över lite. Det kan hända. Men det var bara för att det var så konstigt. Så brukar det faktiskt inte vara.

På natten skulle vi ha det där andra trista. Fast bevakning. Man ska bara sitta och sitta. Vara tyst. Markera diskret. Jag är inte bra på att vara tyst. Jag är skitbra på att markera men inte diskret. Syrran hade varit borta 1000 år. Det kliade på benet. När jag blir stressad kliar det faktiskt jättemycket och när man kliar med tänderna måste man faktiskt beklaga sig. Sorry, men det går inte att vara tyst. Jag berättade att det var tre konstigheter i skogen, men sen skulle jag gå och lägga mig igen?! Utan Syrran?! Nej, där tyckte jag faktiskt att det var nog.

Här skulle jag ligga. SJälv...

Här skulle jag ligga. Själv…

Jamen du ser! Skulle du vilja ligga där, ensam i skogen i en liten låda med en massa nervösa hundar omkring dig, va? Va?! Nej just det. Ja, jag kanske gick lite till överdrift igen. Nej, jag ska inte ha sönder vattenskålen nåt mer, men… Ja… Det var svårt. Och ingen hade läst upp för mig att hundar som röjer i basen blir diskade.

Idag skulle vi ha patrullstig. Jag är bra på patrullstig. Men efter en sån där natt behöver man faktiskt få prata av sig. Det behöver man. Jag markerade alla som var i skogen, men kunde inte låt bli att beklaga mig. Sen skulle man vänta igen. Vänta… Jag är faktiskt en brukshund. Inte en vänthund. VInthund…? Nåja.

Mycket väntan var det

Mycket väntan var det

Ja… Så gick det som det gick. Jag klarade alla moment, men kan inte hålla truten. Det blev kvarsittning. Och nu måste jag öva massor! På skittråkiga saker alltså, som att hålla tyst och ligga still. Jag som trodde det här med patrullhund skulle vara kul. Nej, nu är jag skeptisk… Patrullhund… Äh…

Over and out.

Ja ja ja. Vi ska certa en gång till. Lite senare, då. Och nästa inlägg blir mycket roligare för då ska matte berätta om genrepet som jag var jättebra på. Och om när Snygga C var hos oss och… Ja, lite kappkörning typ. Mycket roligare!

Stå på morgonpromenad

Skitpromenad. Ja, det var faktiskt det. Eller… Inte hela men stor del av den. Vi började i min skog. Det var kul som vanligt. Jag får köra kottesök – jag sitter bredvid matte och hon kastar två kottar; en till höger och en till vänster. Sen får jag leta rätt på dem. Det är svårt och jätteroligt! Sen fick jag span…! Det var nåt! Därinnne! ”HALLÅ! FÖRSVARSMAKTSHUND!” ropade jag. ”GE DIG TILLKÄNNA FRIVILLIGT!” He he… Det har jag lärt mig av nästanChefen. Typ. I stället för att fånga fienden satte matte på … snöret. Ameh… Vi har väl aldrig snöre i min skog?! Jahaja. Matte sa att vi inte jobbade. Men jag jobbar faktiskt alltid! Jag droooog fram matte för hon är så långsam. Det var då det blev olidligt. Vi gick inte längre på promenad. Vi s t o d på promenad. Hur kul är det på en skala?

Ja, så stod vi där på ena vägen. Så stod vi där på stora vägen. Sådär höll det på ända tills vi kom till stora, stora fårhagen. Det går inga fårskallar där just nu så vi brukar leka därinne. ”Schyssta’rå?” frågade jag bedjande. Jippi! Vi sprang in och kastade bollen långt långt och massor med gånger. Det är kul när matte kastar boll för hon är så dålig att man aldrig har en aning om var den landar. Man måste verkligen vara med, ska du veta. Sen gjorde vi lite leta med liggmarkeringar. Hon slängde saker och jag skulle hitta dem och inte plocka upp dem som jag brukar, utan lägga mig ner och visa var de var. Det var kul (och ganska länge sen tror jag, för jag kom inte riktigt ihåg).

Så gick vi hemåt. Vi såg en tax på långt håll. ”Heeeej! Måste du också stå på promenad?” frågade jag. Matte blev arg. Vi mötte en flatte. ”Hallå! Hallå! Hallå där, fröken” ropade jag. Matte vände. Hoppsan. Men allvarligt. Om man haft en så – bitvis – trist promenad får man roa sig själv lite. Eller hur?

Over and out

Varför vi står? Ja, fråga matte, men det har att göra med att vi ska gå i samma takt och av nån orsak är det j a g som ska hålla mattes takt?!

Ibland har jag lite otur när jag tänker

Det är svårt att hålla jämn nivå. Jag försöker verkligen skärpa mig och göra som jag ska… men ibland bara går det inte! Just nu går det inte till exempel. I måndags försökte jag hela dagen när jag var med Syrran. Det gick så bra. Jag var som en vanlig hund sa Syrran, vad hon nu menade med det.

Igår jobbade vi hemma, matte och jag. Det var j ä t t e t r å k i g t som vanligt. Matte mutade mig med ett spel, där man gömmer gobitar under runda klossar och så ska jag lyfta på klossarna för att få i det här fallet yttepyttesmå köttbullsbitar. (Jag föreslog en hel köttbulle under varje kloss, men matte sa att nio köttbullar på en spelomgång var alldeles för mycket. Hm.) Jag kan lyfta klossarna och slänga dem åt helsefyr på ingen tid alls. Matte försökte jobba de tre sekunderna det tog mig att äta upp köttbullebitarna. Jag tyckte att hon var lite ouppmärksam en gång, så då la jag en kloss i hennes knä. Hon sken upp och vips hade vi en ny lek. Matte sa ”hämta klossen”, jag hämtade klossen, matte tjöt ”Bravo!!!” och gav mig… köttbullebitar. Lättförtjänta bitar må jag säga. Jag menar, det var ju inte så stor ansträngning – om hon bara säger vad hon vill fixar jag. Men jag höll god min och åt köttbullar till middag.

20140409-231330.jpg
Se med vilken schvung jag slänger klossarna!

Sen var det dags för den där kursen. Ly… vad den nu hette. Då hade jag fått nog av att vara ”vanlig hund”. Alltså, det gick bara inte! På planen bredvid var det kompisar som skällde och hoppade och energin var skyhög. Det gjorde nåt som hette IPO. Fatta vilken fart och fläkt det var där! ”JAG VILL VARA MED ER!!!” ropade jag. ”HALLÅ! HÄMTA MIG FRÅN DE HÄR SÄLLSKAPSDJUREN! JAG KAN JOBBA! JAG KAN HÄNGA I ARMARNA! JAG KAN JAGA FULINGARNA ”. I en och en halv timme ropade jag men ingen kom. Jag var fast med sällskapsdjuren. Syrran var … inte imponerad. Men ni fattar. Det g i c k bara inte.

Idag gick det inte heller. Hela tiden i alla fall. Matte och jag stack till klubben och det var så roligt Kanske var de kvar, kompisarna som körde IPO? Jag slängde mig ur bilen. Matte slängde in mig igen. Aj då. Visst ja. Man måste vänta. Jag väntade allt jag kunde. Fem sekunder. Sen gjorde vi samma sak igen. Suck. När jag väl kom ur höll jag mig. Fem sekunder. Sen var jag tvungen att springa till en luktfläck. Fort, så den inte försvann. Matte for som en vante efter, ha ha ha… Eh… ja, förlåt. Det var inte meningen. Sen kom en skitful liten hund. ”Har du glömt att kamma dig, HA HA HA!” var jag tvungen att säga. ”Du ser ju ut som en liten ovårdad råtta! Se på mig, mig mig! JAG är snygg, jag!” Behöver jag säga att jag åkte in i bilen igen? Sen blev matte förvandlad. Hon blev en… militär tror jag. Jag var skiträdd! ”Matte! Kom tillbaka” viskade jag med liten röst. Jag gjorde precis som hon sa. Efter en liten stund blev hon som vanligt igen, men jäklar vad skraj jag var ett tag! Det var inget snack – jag t ä n k t e inte ens på att göra nåt annat än det hon sa. Tur att det gick över :-). Jag fick ett spår som jag rusade genom – var ju tvungen att springa bort det läskiga. Sen gjorde vi miniruta och så sa jag till att hon tappat grejer här och där. Jag tror att vi är vänner igen. Som tur var har Syrran hämtat mig igen. Jag ska bo där några dagar. H o n blir ingen militär i alla fall. Tror jag. Hoppas jag. Håll tummarna!

Over and out

Matte! Matte! Matte! Matte! Oj… förlåt…

Husse och jag har haft några sköna, slappa dagar på ön. Matte har varit i stan och jobbat. Det är ganska skönt med killhäng, men idag hörde jag… Aha! D e n motorn känner jag igen! Jag sprang ut på verandan och lyssnade. Japp, där kommer den i långa kurvan… Mhm, stannar till, står på tomgång – måste vara vid postlådan nu… upp för backen… Närmre… närmre… mycket riktigt – det var matte som kom! Matte! Matte! Hej matte! Var har du varit? Hej hej hej hej! Oj! Repade jag din bil…? Oj! Förlåt… Det var verkligen inte meningen. Jag älskar dig, matte… Du… Hörru… Hm. Hoppsan.

Snöstorm

Husse och jag skulle åka ner till en ny hundklubb igår. De skulle köra lite pangpang och det är alltid kul att testa tänkte husse. Vi hoppade in i hussemobilen. Den ligger som en padda på vägen, har fyrtassdrift och spikar i skorna.

Vi rullade iväg. Snön vräkte ner och det var moddigt. Paddan… förlåt, hussemobilen tuffade på. Tills vi kom ner på stora vägen. Då gick den åt ett eget håll fast husse sa att den inte fick. Vi var nästan nere i diket! Husse vände, men så sa han ”men det var väl 17 om vi inte skulle kunna ta oss dit?!” Vi fortsatte envist, och även fast det inte gick speciellt fort kom vi faktiskt fram sent om sider. Fast det var inte f ö r sent – vi hade lite tid på oss till träningen skulle börja. Men vet du – det var inte en kotte där?! Vi väntade en bra stund, lekte lite på planerna men sen fick det va. Trötta och genomblöta tuffade vi hem till ön igen. Vilken skitklubb! Jag tog ett ben istället. Pangpang får det bli en annan dag. Så utomordentligt trist…

Over and out

Råkade gå lite långt

På tisdagar åker vi alltid till den lilla rödhåriga. Det brukar vara jättekul, men just nu är hon ganska trist. Hon har precis löpt och det är nog jättejobbigt för efteråt vill hon bara sova. Och så blir hon arg på mig när jag vill leka. Jag sket i henne. Jag satte mig och tittade på mattarna när de satt på fyrbeningarna (fattar ni – de s i t t e r på dem!). Det ser fortfarande helt galet ut. Efter en stund hörde jag nåt spännande borta i skogen. Matte var upptagen av den stora, svarta fyrbeningen… De vita aj-aj-staketen verkade lugna… Jag bestämde mig för att det var dags för en flygande patrullvända. Ha! Det var en älg eller fem! ”Å nej! Väck, väck! Iväg med er!” röt jag med barsk stämma. ”KALLAAAAAAX!!! HIIIIT!!!” hörde jag en ännu barskare stämma fullkomligt vråla nerifrån ridbanan. Det var matte som hade hört mig. Hon var s k i t f ö r b a n n a d! Man får INTE köra flygande patrull själv. Jag blev beordrad liggande observationsposition tills de var klara. Ganska tråkigt, men jag var lite matt ändå efter att ha sprungit patrull så jag gjorde väl som hon sa.

Berkut välter pallen
Den stora svarta markerad avslutad aktivitet

Ja, där låg jag väl då tills den stora svarta fyrbeningen välte pallen. Det är tecknet på att de är klara. Då gick jag och smörade för matte. Hon blev snäll och jag vågade hänga med hem. Skönt!

Over and out

Oskyldig!

På måndagen jobbade vi hemifrån, matte och jag. Det är skittrist. Jag hittade en boll. Den var av dålig kvalitet och bara liksom föll sönder…

Jag har inte bitit sönder bollen SANT
Jag har inte haft sönder bollen. SANT!

Matte spände ögonen i mig men jag framhärdade – materialfel! Fast efter en stund fick jag faktiskt lite dåligt samvete.

Jo det har jag_ Förlåt
Jo… Det har jag. Förlåt!

Jag la mig och värmde mattes fötter och gosade allt vad jag kunde. Och så erkände jag – det var nog jag som hade haft sönder den. Fast det var liksom inte meningen. ”Det gör inget” sa matte ”men du får inte ljuga sådär”. Jag funderar fortfarande – vad är ljuga?

Over and out