Han är stooor, lillbrorsan!

Idag hängde jag med matte då. Vi åkte skitlänge och stannade vid en stor hage. Jippie! Här får man kuta, tänkte jag. Men icke. De enda som kutade var en knippe fyrbeningar. De var hur många som helst Hundratals. Eller… fem i alla fall. Med massor av äckliga, vita snören runt sig. De där farliga snörena, du vet.

En av varelserna kom fram. Han visade alla tecken på vänlighet – spetsade öron, sänkt huvud, vajande svans. Men nä – jag litar inte på de där. ”Ge dig iväg! Du får INTE äta upp en Kommissarie på tjänsteuppdrag!” röt jag med myndig stämma. ”Håll truten! Du skäller inte på hästarna!” röt matte, ännu mer bestämt.

Clippers och Kallax första möte

Nej, nej. Okej då. Han verkar ju ofarlig. Och så fattade jag inte att just han är lillbrorsan. Men nu vet jag. Fast jag var tvungen att göra en grimasch när jag vände mig bort.

Stanna där när jag dricker!

Stanna där när jag dricker!

Jag bevakade både lillbrorsan och de vita snörena men riskbedömde situationen till lågriskad. Jag drack. Och glodde på lillbrorsan. Han kom fram och ville också dricka. Nej du, där går gränsen, tänkte jag. Inte samtidigt ur samma kar. Så mycket litar jag inte på dig.

Alldeles matt får man sitta ner och utforska

Alldeles matt får man sitta ner och utforska

Blev alldeles utmattad, så jag tog en paus och luktade på den svarta fyrbeningens kläder. Han hade varit upprörd, det kunde jag berätta. Det fanns massor av äckliga insekter, bromsar sa matte, som var precis överallt, och den svarta är skiträdd för dem. Det kunde jag också berätta.

Så småningom var vi i alla fall klara. Vi stack till lägenheten och pausade lite på balkongen. Där är jag kung i alla fall. Så länge jag håller truten (annars åker man in, du vet). Men jag kan berätta för alla att jag är kung utan att låta, så det så. Se bara på min fina pälshållning.

Gafflar - men tyst - på balkongen

Gafflar – men tyst – på balkongen

Ha, ha!  Jag är störst, bäst och modigast. Uppe på min balkong i alla fall.

Over and out

 

Kommentera