Vi stack på tur, matte och jag. Det var så jäkla varmt så det enda som gick att göra var att åka bil. Matte kan göra bilen till ett kylskåp, och dessutom har jag en egen fläkt med en kylgrunka i, så det blir ganska behagligt.

Vi åkte länge. Först trodde jag att vi skulle till lilla moster, men vi åkte förbi den vägen. Vi kom fram till ett hus med folk jag aldrig träffat. Det var mattes kompis från förr. Det var två stora tvåbeningar och två mycket små. En sov och en blev jätterädd för en liten gladlynt Kommissarie, så vi enades om att jag kunde käka isglass-ben i bilen en stund istället. Sen gick vi på promenad, ena tvåbeningen, matte och jag. Först badade jag i en dypöl. Sen fick jag gå till huset och duscha och sen gick vi på stan. Du, det var så mycket liv och kul på stan att jag var alldeles alldeles … hispig sa matte. Yster skulle jag kalla det. ”Tjena tjena mittbena” ropade jag till en liten sak. Då vände vi och så blev det sån där fram-å-tillbaka-promenad. Skittrist. ”Men hälsa’rå?!” ropade jag. Fram-å-tillbaka. Hm… Till sist nöjde jag mig med att bara titta och då dög det att gå förbi sa matte. Konstigt. Det finns ingen artighet i världen längre. Ja, så där gick det till. Jag gick allra först, drog med mig matte och morsade på kompisarna på stan. Fram-å-tillbaka fick jag gå. Men du, det blev för varmt. Jag nöjde mig så småningom med att bara titta. Om de är såna tristmössor i den där stan förtjänar de inte en Kommissaries uppmärksamhet. Så det så.

När vi kom tillbaka till huset fikade vi och sen var det dags att åka hem. Skitvarmt! Vi tog en väg där man fick åka en stor gul farkost på vattnet. Det var mysigt och så blåste det så skönt. Sen kom vi hem och jag la mig pladask i källaren. Det är riktigt skönt där. Men bara där. Just nu. Phu!

Over and out