I morse stack jag och matte och patrullerade av skogen här ute på ön. Matte ville att jag skulle spåra kottar och det gjorde jag så gärna. Hon är lite trist för jag ska sitta vid hennes sida och vänta på att hon ska säga ”Leta!” men vad gör man inte för att göra sina tvåbeningar glada? Jag letade här och där, hämtade kottar, letade godis i mossa och jag vet inte vad. Men till sist struntade jag i kotten och jagade lite ekorrar istället. Det var kul! Matte blev sur. Då drog jag iväg och slet upp en sån där gul till henne, sån som hon blir så glad över.
Har ni sett herr Kantarell… I januari?
Är jag inte överraskningarnas hund så säg?
Over and out
Ekorrar, de är så roliga när de springer runt, runt upp i träden, ser jätteskoj ut! Matte gillar också såna där gula. Man kanske skulle övertyga henne om att man får gå en kantarellsök-kurs? Jag pratade om det med henne förut för länge sedan, men hon tror att de andra deltagarna i kursen skulle storkna om en kamphund som jag ville bli svamphund..
Man vill bara hoppa med ekorrarna, snurra och skutta som de gör. Men matte har inte fattat det där.
Klart att du ska gå kurs! Jag vet ett jättebra ställe (två faktiskt) där inte en kotte skulle storkna om ni kom; där jag gick rallylýdnad och där jag fått privatlektion. De är jättebra båda ställena och eftersom de gladeligen tar emot en galen kommissarie kommer de inte att lyfta på ögonbrynet om det dyker in en kämpe. Hälsa från mig, bara.