Viktigt meddelande till allmänheten: Lördagen den 29 augusti (på lilla mosters födelsedag – vilken present, va?) blev jag korad med 498 poäng.
När min skrivhjälp landat ska jag se till att hon skriver en lång beskrivning vad vi gjorde. Kommer snart på en blogg nära dig.
Korad tjh (ptrh) Krogstorps Kallax
Sov hos Syrran i natt. Jag gillar det för vi är så många då. Syrran, Storbrorsan, Valparna, alla kompisar, nån som kommer och fikar. Det händer grejer nästan hela tiden.
På morgonen lämnade vi stora Valpen på jobbet som heter skola. Jag väntade utanför. Sen stack vi på cykelpromenad. Så här ser det ut när jag uppför mig på en cykelpromenad:
Sen på kvällen var vi nere på Klubben. Det var nån slags tävling som inte är tävling utan träning. Jag tänkte att jag kan väl uppföra mig hela dagen så då gjorde jag det. Gjorde precis allt som man skulle. Gick fot, låg, visade tänder – inte argt utan när de kom och frågade om de fick stoppa in hela händerna i min mun. ”Varschego” sa jag så artigt jag kunde. Ja, jag samarbetade hela programmet. De blev så förvånade, he he. De trodde inte att jag kunde. (Jag uppförde mig till och med fast det var kompisar överallt. Jag snackade inte med en enda. Japp, förvånade är vad de blev idag.) Jag kan ju allt. Om jag vill.
Over and out
(Att vi har ff? Ja, varken husse eller matte är med, så då har vi väl ff, Syrran och jag, eller…?)
Vi har fått någa bilder från certprovet. Vill du se? Klart du vill!
Man fick åka båt till öjn där vi var. Det var mycket fint men jäkligt konstig terräng. Svår liksom. Det var inte så lätt att spåra i de där markerna ska du veta!
Vackert, va?
Konstig terräng
Syrran och jag jobbade och jobbade. Vi spårade inte bara, vi letade skummisar och spanade och jag vet inte vad. Så här kan sånt se ut.
Jag har hittat en skummis i buskarna
Vi undersöker skummisen
En annan skummis i en annan buske
Ja, det här gjorde vi så bra att alla sa ”Honom ska vi ha!”. Äntligen!
Over and out
Tjena hej! Nu är det 293 dagar sen jag skrev förra gången. Det nesliga, tråkiga blogginlägget att jag inte nådde hela vägen fram. Eftersom jag är lite skrockfull (nåja, det är nog matte som är det men…) bestämde jag att inte skriva en rad till innan jag klarat av certprovet. Nu ser ni en rad till. Vad det betyder? IDAG HAR JAG BLIVIT GODKÄND SOM PATRULLHUND! Wohoo! Jag berättar mer sen, här, där ni läste det först. Håll koll så får du alla detaljer. Och kanske lite om vad som hänt det här året.
Patrullhund… Åh…
Over and out
– Kom igen nu. Berätta då!
– På lyd… äsch. Det är så läskigt, det där ordet.
– Jo, men du har ju redan berättat vad du och Syrran gör på tisdagskvällarna.
– Har jag?
– Ja, det är inte alls länge sen. Har du börjat bli lite glömsk?
– Sa jag verkligen hela ordet?!
– Japp
– Okej:
Världen! Jag och Syrran är godkända på lydnadsprovet som alla som vill bli patrullhund måste göra!
Berättar mer sen. Patrullhund… Åh!
Over and out
Vi tränar ju ganska mycket, Syrran och jag. Hon är hård men (oftast) rättvis och jag är (oftast) skärpt och lyhörd. Ha ha ha ha ha! Nä men jag försöker verkligen. Det gör jag. Det kommer bara så mycket annat emellan. Men när det gäller, då jäklar. Här är lite träningsbilder.
Om nån ska lägga spår åt en är det viktigt att tjuvtitta så mycket man bara orkar:
Full koll på spårläggaren
Ska man ha upp figgar på hög höjd väljer man med fördel de som är minst och lättast:
Stora valpen är vindfigge i träd
Att liggmarkera saker man hittar kan tyckas vara ett billigt knep, men akta’re vad glada de blir, och det är inget jobb alls:
Liggmarkerar en apport
Då och då får man utsätta sig för fara. Eller i alla fall för lite läskiga saker:
Kommissariens första försök på stegen
Kommissariens första försök på stegen – the Movie:
Ja, det var dagens träningstips. Keep up the good work.
Over and out
Syrran och jag tränar ganska mycket tillsammans. Just nu har vi fokus på Hopp | Sitt | Hopp tillbaka | Fot som du såg häromdagen. Här är en liten film:
Andra dagar har vi patrullhundträning. Då gör vi Mycket Viktiga Saker. Går patrullstig till exempel. Så här kan det se ut när jag är ute och spanar efter skummisar:
Matte och jag tränar också. Ibland har jag en egen agilitybana på tomten. Den är jättekul och jag försöker göra den så fort det bara går. Matte vill att jag tar det lite lugnt men är jag snabb eller är jag snabb? Jag gissar vilken grej hon vill att jag ska göra och bara gör liksom! Jag blev så glad när hon ställde upp tunneln häromdagen att jag r u s a d e genom den. Men snöre på. Matte blev lite svettig – ”Men tänk om du hade fastnat?!” sa hon lite upprört – men jag fixade det galant.
När vi inte agility:ar kör vi rallylydnad. Då får det inte gå fort, fast det heter så. Konstigt. Matte lägger ut kort på gräsmattan och så ska vi göra saker vid korten.
Vi kör lite rallylydnad
Här ligger jag och spanar på korten och konerna. Det kan i och för sig vara kortet ”Ligg” som jag gör. Minns inte riktigt.
En dag hade matte gjort små kort. Hon muttrade ”Jag kan ju inte lägga en vettig bana! Måste testa först…” Då gjorde hon små, behändiga kort som hon la ut. Men eftersom hon sa att hon inte kunde lägga en vettig bana gjorde jag mitt bästa för att hjälpa till.
Kommissarien bygger om banan
Jag flyttade lite på några kort. Matte verkade inte tycka att det var en förbättring, men jag var nöjd. Sen tänkte jag att vi kanske körde uppletande så jag sprang fram och lyfte på nästan varenda kort. ”Här är ett, matte! Och här! och Här! Och…” Sen gjorde vi inte rallylydnad mer den dagen.
Utöver allt det här kan jag jaga mat också. (Nej, inte l a g a; jag är en hund!, utan j a g a.) Husse och jag var i min skog och husse letade efter de där gula ni vet, de som matte blev så glad över när jag hittade (aka kantareller förtydligar kommissariens skrivreda). Jag tror att han ville att jag skulle hjälpa till, men jag hittade nåt annat – jag hittade ett jättefint pippibo med finfina ägg i. Fast helt plötsligt ville han inte ha mat i skogen. Just den maten skulle man inte bry sig om. Konstigt?!
Ja, och så är jag fotpall, gosedjur och blodtryckshöjare. Är jag inte mångsidig så säg?
Over and out
Imorse hade jag på mig den fina presenten som jag fick av KullaGulla igår, ni minns. Det var en glad och yster promenix med mycket spring och när vi kom hem upptäckte matte att vi saknade vissa ägodelar. En present, till exempel. Matte suckade, men eftersom vi är på ön kom vi överens att kolla lite senare. Problemet borde inte vara att nån annan hittade den utan snarare att VI inte skulle hitta den. Matte glömde att hon bor med en kommissarie :-).
När vi var ute för en stund sen gick vi baklänges (nej, inte bokstavligen, utan vi gick från promenadslutet och… äsch, ni fattar) och döm om mattes förvåning när vi kom i en backe och jag plockade upp presenten. Den låg ju och väntade på att bli upplockad så då gjorde jag det.
Matte kallar det spontanapportering. Jag kallar det jäkligt kompetent kommissarie.
Over and out
(Ps: Nu har jag bara presenten inomhus. Ds
Fin present återfunnen
Igår var det patrullhundträning igen. Vi var hur många som helst och vi samlades som vanligt på Stridsskolan. (Ja, eller hur? Stridsskolan! Det namnet förpliktar. Fast man får inte strida när man är hund, såklart. Då får man skäll.)
Vi började med den där obegripliga övningen. Alla hundar och våra tvåbeningar går ut i en stor, stor ruta i skogen. Det ligger grejer både här och där. Jag anstränger mig som 17 för att hitta de grejerna som just mina tvåbeningar lagt ut och går elegant förbi alla andra. Syrran suckar. Jag vet inte riktigt varför. Men jag kunde inte låta bli att ta med en liten skruvmejsel som inte var vår. Då blev Syrran så glad, så glad. Hm… Man kanske s k a sno? Ja, inte vet jag, som sagt.
Sen var det bilen. I eeeevigheter! Matte och Syrran var borta så länge att jag trodde de gått vilse. Men de hade preppagrejerna med sig så jag gissade att det skulle bli kul. Hur som helst ropade jag efter dem ”Var inte borta så länge!” och ”Gå inte vilse! Jag kan inte öppna grinden till bilen själv! Glöm inte det!” ”Schhh…” väste både Syrran och matte. *vänta* *vänta* *vänta* Nu kommer de! På med spårselet och Ja! Min bästa! Vi skulle spåra! Ha ha! Över stock och sten och tillbaka. De hade lagt ett ”Hur långt orkar en Kommissarie spåra?”-spår. Syrran och jag har ju kört 1 km tidigare så nyaChefen sa ”Gå 1 km i terräng men följ vägen. Vid 1 km går ni över på andra sidan och så går ni tillbaka. Då ser ni v a r någonstans han inte orkar längre, och då är det bara att bryta och ta vägen tillbaka.” Ungefär. Sagt och gjort – 20 apporter, en var 100ade meter, la de ut, fegisarna. ”Spår!” Ja det kan du hoppa opp och sätta dig på! Som jag spårade! Vid 1000 meter fick jag en slurk finvatten (inte dikesvatten som brukar förfriska mig med alltså). ”Paus?” frågade Syrran. ”Är du galen?!” svarade jag. Vi fortsatte över vägen. Efter ca ytterligare 400 meter var jag lite varm och la mig en minut i ett träsk, samtidigt som jag tog mig lite vatten igen. ”Paus?” frågade Syrran igen. ”Är du galen?!” svarade jag min vana trogen. Ja, sådär höll vi på. Till sist hittade jag den. Min kong! Jag var framme! Kommissarien hade gjort det igen, och fanns det krafter kvar? Jo du. Fast det var lite skönt att sträcka ut i bilen.
Så här gick spåret
Så här gick matte. Men hon fubbade på vägen ett par gånger
Vi körde vidare till ÅSA. Ja, Återsamlingen alltså. Där var det väntan igen. Under tiden gjorde Syrran, jag och en trevlig tjej det där otäcka… Passivi… Äsch, ni vet. Sen var det dags att använda öronen. Vi satte oss ner. ”Pass på!” sa Syrran. Åh, vad det är spännande! Jag passade på och passade på. Det var massor med ljud men inget som lät rätt. Jo! Vänta… Måste lyssna igen! Tur att jag har schäferöron som kan bli som lurar. Jodå, där… DÄR!! Kom igen nu! Det är figgar i buskarna här, Syrran! Jag drog fram henne genom terrängen och… ”Tjena killar. Ligger ni här och vilar?” frågade jag artigt och drog i en kamprulle de hade beväpnat sig med. Sen åkte vi hem. Typ.
Det är så kul att träna! Tjänstehund… Åh…
Over and out
I morse patrullerade vi av skogen, matte och jag. Lilla valpen var kvar inne och tittade på tv. Han ville inte följa med. Konstigt?!
Hur som helst, matte har hittat på en ny lek – stereokottar. Det är jättesvårt och jättekul. Det går till så att matte tar upp tvåkottar (jag får i n t e ta dem från hennes hand. Då blir hon skitarg) och säger ”Sida” till mig. Då ska jag sitta vid hennes ben och så måste jag stanna där. Sen kastar hon först den ena kotten åt ena hållet och sen den andra kotten åt andra hållet. Jag måste fortfarande sitta kvar. Sen ska jag titta i hennes ögon (vad är det med tvåbeningar? Varför ska man glo på varandra sådär? Det får jag ju inte göra på andra hundar. Fattar ingenting?!) och sen säger hon ”Leta!”. Eller säger och säger… Jag ser att hon kommer att säga det om en sekund eller två så jag tar det som kommando. Gissa att det är svårt! Både att välja vilken kotte jag ska leta efter först och sen komma ihåg var den kotten jag inte valde ligger. Men jag klarar det nästan alltid eftersom jag är så himla bra.
Sen kör vi ”Balans!” på stora stenar.
Kommissarien visar prov på sin utomordentliga balans och kroppsmedvetenhet. Eller nåt…
Matte säger ”Balans!” och jag hoppar upp på närmsta, stora föremål. Här en sten. Sen säger matte ”Bra! Balans!” och pekar på stenen bredvid. Jag hoppar ner från sten 1 och upp på sten 2. Så gör vi det där ett par gånger. Imorse produktutvecklade jag. Eller körde lite lean – jag rationaliserade bort ett moment. Jag hoppade direkt från sten 1 till sten 2 utan att passera marken. Matte blev mycket imponerad. Ja, vad ska man göra när man är så smart som jag?
Väl hemma var det frukost och sen fika. Valpen fick Ballerinakex och jag fick ett märgben. Jag tog ut det på altanen, för såna här fina vårdagar ska man väl ändå vara ute?
Kommissarien fikar ute
Så vad väntar ni på? Ut med er! Hopp och lek och…
Over and out